Idag har vi varit på: Malmöhusmuséet, Sjöfartsmuséet och Tekniska muséet.

Kulturellt, jovisst, men barnbarnen måste få se "the passed". Urdjur, urmänskor, nutids-mänskor, kräldjur, gammal Saab, otrimmad PUCK från 50-talet, innanmätet på ubåten U3, ångmaskiner och mycket, mycket annat. Emelie och Noah var intresserade och imponerade.Vi hade med andra ord, en riktigt trevlig dag tillsammans. Nu har vi dessutom haft en kraftfull brottningsmatch, där farfar naturligtvis vann, även om de 2 slogs tillsammans. (Ingen tar Tarzan).

Kvällen avslutas med tandborstning och sen en väl vald DVD med Asterix och Hercules underverk innan John Blund står för dörren.

Halleluja!

Nya rondellen

Nu jobbas det frenetiskt!

Man börjar skymta konturerna av den nya rondellen. Det verkar inte bli så dumt. Kan väl kanske kännas som ett nytt landmärke i vår by. Nu har man i alla fall schaktat bort allt överflödigt material men tydligen sparat på bla. grus och makadam. Bra miljötänkande. Dränering och avloppskanaler är det uppgrävt till och rör och brunnar har dom börjat lägga ut. Här går det undan. Vi skall ju vara klara i september.
Tänk att få vara en av dom första som provkör. Nä, då får man väl vara uppe mitt i natten och stå parkerad framför dom, idag, utsatta staketen.

Jag tror jag lugnar mig och ser bara hur det blir.

För alla er som inte sett mig utan skägg

Vad har vi gjort för ont

Att komma upp, pigg och rask på morgonen klockan 06.00 och hoppas att dagens skall bli lika skön som vädret ser ut till att vara är underbart.

Rutinerna följs enligt tidigare schema, koka té och gröt, göra macka, hämta tidningen.......

men vad har hänt? Nån djävla idiot har "hyvat in" en soptunna i vår häck, dessutom sett till att tömma ut den riktigt. Vad é det för samhälle vi lever i? Hoppas innerligt, för den som gjort detta, att jag inte får fast honom för då finns det inga gränser (här) för bestraffning.

Jäkla sätt att få börja dagen på - dagen som nu redan är förstörd.

Spritens inverkan på den mänskliga faktorn!

Läste ett exemplar av "Året Runt", årgång 2002. Här fanns många förnuftiga små inlägg. För att nu bara ta ett ur högen, som jag kommer att citera, eftersom det var en vetenskaplig undersökning som låg till grund för detta påstående. (Dock skrivet av ett holländskt läkarteam, ja ni vet hur "openminded" holländarna är).

Följande skrevs alltså i tidningen "Året Runt", nummer 14, 27 mars-4 april, sidan 92:

/Alkohol mot demens

.

Ytterligare en studie som visar att alkohol i måttliga mängder är nyttigt.

En ny holländsk studie visar att alkohol skyddar mot demens. De som inte dricker alls löper dubbelt så stor risk att drabbas visar studien, som gjorts på drygt 5 000 holländare.

Ända fram till i början av 90-talet ansågs det att alkoholen enbart var skadlig, men nu har forskarna ändrat inställning. Många vetenskapliga studier har nu visat att ett måttligt intag av alkohol sänker det onda kolesterolet i blodet, ökar insulinkänsligheten och har en antiinflammatorisk effekt. Förutom denna upptäckt så har man vetat en längre tid, att alkohol skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Nu har man gått så långt att helnykterhet står på listan över riskfaktorer beträffande hjärt- kärlsjukdomar och slaganfall./
Slut på citat.

Vad betyder egentligen ordet måttligt? 2 snapsar, 3 groggar, 4 glas rödvin, 8 "stora starka"?

Vågar du efter detta låta bli att "tulla" på whiskyn, förkasta "st-ölen", inte "spotta i vinglaset" eller säga nej till en "GT".

Skyll dig själv i så fall, du fick chansen.

Tänk om detta kunde stå kvar som ett monument över en svunnen tid. Nja hur snyggt skulle det vara och så mitt i trafikstråket? Nä det é nog bäst som sker. Punkt och slut, end of story.

Nu é hon i brygga den gamla damen. Endast "hjärtkammaren" é kvar. Hon rosslar, vacklar och faller omkull (troligtvis på måndag) med en sista duns. Vi vet nu att hennes kvarlever skall fungera som fyllnadsmaterial under kommande nybyggnationer på Hagalidsområdet, så än lever hon kvar den bitska f-n. Hoppas, för nybyggarna skull, att hon inte "går igen".
Frid vare över hennes minne. Vi är många som följt hennes bortgång.

Ullerslev, Lolland, Danmark

Här har Anne-Grethe, hennes syskon och föräldrar varit på besök flertalet gånger. Det är farfar och farmor Jensens gamla hus i Ullerslev. Huset har stått sig bra mot väder och vind och inte förändrats sedan sist dom var på besök. Det är snart 40 år sedan sist.
Farmor och farfar är döda sedan länge men alla minnen finns kvar. Det var här man lekte och hade bus. Det var här man satt på farfars knä. Det var här man var riktigt ute på landet.
I det vita huset var det då inte bara affär men också lite av en bykrog. Där kunde man se gubbarna sitta och klämma en "bajer" på eftermiddagen. Alla kände alla och var dag var den andra lik. Nu har det vita huset rustats upp, från affär till mysig, privat egendom.
Kommer vi tillbaka hit nån gång mer? Ja möjligtvis, det ligger ju inte så långt ifrån Lallandia eller för den delen, Rödby färjeläge. Så vem vet det, kanske blir en avstickare för att visa upp för barn och barnbarn?

Kan undras hur det ser ut vid rivningsområdet idag. Regnet har öst ner och tillfällena att åka dit har varit små. Troligtvis hänger "hon" kvar en dag till. Ger inte upp så lätt.
Vive la Viadukt!

Musiken skulle vi inte kunna vara utan

Som en "lisa" för det våld som nu brukas på vår viadukt, sitter jag och lyssnar till gamla låtar. Benny Goodman, Glenn Miller, Aretha Franklin, Cosby-Steels-Nash-and Young, Gilbert Bicaud, Snoddas, Harry Brandelius mfl. Verkligen skönt för kropp och själ.

Tack Jesper för att jag blev en av de utsedda för att mottaga Spotify.

Bilder säger mer än tusen ord

Dag 3 med lika hög frekvens som tidigare. Seg é hon men med dagens maskiner kan hon inte stå emot. Krossad i småbitar och förvridna "armar". Hjälp det gör ont!

Vicket elände!

När man efter en stunds beaktande av vår gamla viadukts "hädanfärd", denna cementkoloss, förstår man verkligen hur den kan ha stått ut med så mycket trafik av alla dess slag. Kolla bara in vilken massa armeringsjärn det gått åt för att tillverka en enda sektion! Makalöst, det ser mest ut som ett illa skött skatbo. Gatstenar i mängd och trappsteg (granit) stora som trädgårdsbänkar ligger väl staplade för att kanske få återupplivas i någon annan miljö.

Inte bara jag har, med intresse, utan många, många andra, har förundrat sig över den kraft som funnits, men som nu , redan efter 1 dags rivning, ligger i livlösa, gråtunga segment.

Folk skockas omkring området, diskuterar, filisoferar och kanske känner ett litet sting i hjärtetrakten.

Nåja vi skall ju inte leva i det förgångna utan se framåt. Rondellen blir säkert jättebra och kanske, om nu kommunen släpper till lite extra medel, pyntas med träd, buskar och en och annan blomma. Kanske en rondellhund, vem vet?

Följer denna "underhållning" dag för dag nu.

Ett minnesmärke försvinner

Staffanstorps motsvarighet till Kockumskranen!

Snart en saga blott. Byns viadukt, pulsådern, skall rivas och ge plats för en rondell.
Vi gamla Staffanstorpsbor, jag menar då alla oss som redan då levde här på (40 - 50 talet), ser kanske borttagandet av viadukten med lite vemodiga blickar. Viadukten har ju nästan alltid funnits där, till både glädje och förbannelse. Många incidenter har utspelats här, några tragiska och andra helt enkel roliga. Själv minns jag när betlassen skulle till Sockerbruket för att leverera sin last, hästarna slet över viadukten så det gnistrade kring hästskorna och kusken manade på så att inte ekipaget skulle åka baklänges, vilket hände vid flertalet tillfälle, dock utan att skada varken djur eller mänska. Vintern var naturligtvis den roligaste tiden. Vi åkte kana, på tofflorna eller med kälke (det fanns inga tefat på den tiden) nerför backen. Man fick ganska bra fart så det gällde och ha klart för sig så att det var annalkande trafik från Klågerupsvägen. Inte var det tillåtet, men ordningsmakten då, brydde sig inte särskilt mycket över nånting. Vi kände honom och han kände oss, poliskonstapel Lindau och inga böter skrevs ut. Han hytte mest med näven och kallade oss för busfrö och så var det med det. In emellan, på vintern alltså, kunde det hända att nån lastbil fastnade halvvägs upp och stod där och "tjirrade" (dvs. slirade) och kom inte längre utan gled långsamt och "vackert" tillbaka till utgångspunkten. Då fanns det naturligtvis, som nu, en gruslåda att tillgå, så efter ett par rejäla skyfflar med grus på uppförsbacken så kunde man fortsätta färden mot Dalby.
Här kunde man också stå och kolla tågen som passerade under oss. Dom kom ju från alla håll, Malmö - Simrishamn och Lund - Trelleborg eller vice versa. Fräckast var förståss ångloken för då stod man däruppe som i en dimma. Gott luktade det inte men det var "fräckt" (på den tiden). Rälsbussen var bar en orange plåtlåda och med en förfärlig tuta.
Under årens lopp har nog alla sett den ålderdom som smugit sig på vår viadukt och känslan avatt den snart skulle rasa ihop, har väl funnits hos många, så det är väl så dags att ta förväl av"underverket från förr", ta av mössan och tacka för den här tiden.

Må rodellen axla dess mantell väl.